Av ljudet att döma så var vägskälet nära. Närmare än han först kunnat ana. Illusionen som Tomas spenderade sina dagar, veckor och månader i var ungefär som han hade föreställt sig döden. Lite mindre mörk, lite mindre kal. Det som verkligen skiljde sig från hans fördomar var tystheten som högg i hans maggrop när låsets vridits om för sista gången om kvällen. Ljudet av ingenting, och känslan av att ingenting som han tog sig för skulle kunna transformera ingenting till någonting. Hjälplösheten att bara vara en grå gatsten i en kyrkans stenmur medan livet snabbspolade förbi utanför samma mur. Utan Tomas. Ändå var det inte tystheten som skrämde mest. Den hade han lärt sig att hantera och acceptera. Tystheten hade varit Tomas trogen genom hela hans liv, om än i bakgrunden under vissa episoder. Nej, det var rädslan för vad som fanns bakom tystnaden som tog tuggor i Tomas själ, det var vetskapen om att inte veta vad som fanns där som gjorde att hans ångest pyrde som en bortkastad fimp i en pappersinsamling.
Dörren öppnades med ett brak. Ingen där, bara den svala vinden och ett grått skimmer som dansade hand i hand med mörkrets furste. Tomas reste sig upp och gick fram emot dörren. Vinden tog tag i hans pojkyviga hår som om den försökte varna honom för att komma för nära dörröppningen. Tomas förkastade varningen med en beslutsam gest – han visste vad han var rädd för, han visste vad som gödde rädslan till att bli ett glupskt, köttätande monster. Hellre dödens tysthet än ovisshetens rädsla. Åtminstone var det vad han intalade sig själv. Vinterkylan borrade sig in i Tomas röd svärtade kinder när han äntrade den falska verkligheten. Ut ur rummet med stapplande steg, bara för att upptäcka att ingenting skiljde sig ifrån insidan. Allt där utanför var lika tyst och stilla som det varit på andra sidan dörren, så som det varit i Tomas själ under hela hans liv. Förutom vinden.
Vinden tog Tomas i handen och bad honom följa med. Ur Tomas perspektiv var det inte en fråga utan snarare en väldigt stark uppmaning. Ett tvång som inte hade gått att trotsa om Tomas så varit fastkedjad vid ett träd. När Tomas gick in i mörkret gick vinden före. Vinden klöv mörkret mitt itu och rev ut en ficka för Tomas att gå i. Tomas fingrar skakade mindre och mindre när han accepterade faktumet att vinden var i kommando. Han kom att lita på vinden, så som han inte litat på något i hela sitt liv. Inte för att han hade något val att följa med, men han hade inte varit tvungen att ge bort sin tillit. Tomas var så funtad, att han i hela sitt liv vilat på andra människors göranden och tankar. Det var så han hade hamnat i trubbel först gången, och det var så hans liv hade fortsatt efter det – fegt och utan egen riktning. Som ett vilset lamm i en vargskog, dömt att bli slukat av sin omgivning.
Vinden stannade plötsligt och släppte taget om Tomas hand. Han var fri att gå, men var skulle han gå? Fickan som vinden borrat upp hade åter slutit sig som en huldra bakom dem och det enda ljuset som fanns var det som låg framför dem. Tomas tittade framåt. Sedan försökte han att åter greppa vindens hand, men vinden hade försvunnit. Kvar stod Tomas och en tunnel av ljus. Tomas började gå mot ljuset samtidigt som han hörde ett monotont ljud komma allt närmare. Snöflingorna smälte i hans ansikte som smör på ett varmt surdegsbröd och Tomas kände en strålande värme mot sin buk. Värmen blev allt starkare ju längre in i ljuset Tomas kom, och ljudet blev allt högre ju mer värmen infiltrerade Tomas försvarslösa mage.
Tomas såg slutet på tunneln. Där stod en spegel gjord av is som höll på att förvandlas till vatten. De kristallklara dropparna rann längs med spegelbilden som Tomas närmade sig. De gjorde att bilden av honom blev en smula diffus, men inte mer konstlad än att Tomas kunde se det stora, röda hålet i sin mage. Tomas sänkte sin hand mot buken och kände på svulsten. Ljudet ökade i hastighet och värmen var nära att självantända när vinden plötsligt var tillbaka. Den tog ett fast tag om Tomas hand och förde den i hans öppna mage. Tomas tittade i isspegeln samtidigt som vinden grävde bland tarmar och organ med Tomas hand som redskap. Spegelbilden var nästintill oigenkännlig och golvet fullt med vatten som flöt kring hans fötter. Ljudet, som Tomas nu kunde identifiera som ett pipande, blandades med ett horrifierande ylande som gjorde att det som var kvar av spegeln sprack. Timmen var nära nu. Det visste båda Tomas och Vinden.
Sekunder senare drog Vinden ut Tomas hand ur tarmblandningen. Blod och köttrester plumsade mot golvet som blåbärssylt mot en nygräddad pannkaka när Tomas tittade på handen framför sig. Den såg inte ut som hans hand. När Tomas höjde blicken såg han två ljusken som lös upp på varsin sida. Han tittade Vinden i ögonen, som en vädjan om att hans trogna följeslagare återigen skulle visa vägen. Vinden mötte Tomas blick men skakade negligerande på huvudet. Det här var ett beslut som Tomas skulle bli tvungen att ta själv. Vänster eller höger. Rätt eller fel. Liv eller död. Tomas försökte generera kriterier i hopp om att kunna göra ett val baserat på förnuft. Men inga logiska analyser skulle hjälpa honom nu. Bara magkänsla och ren tur fanns att tillgå.
Tomas tog försiktig ett steg åt vänster, som om han ville se om Vinden testade honom. Vinden rörde inte en min. Tomas rörde sig längre åt vänster, nu med en något högre hastighet. Ingenting hände mer än att ljusstrimman blev smalare och smalare. Tomas sprang mot ljusglimten, men marken under honom kändes som kvicksand. Ju fortare han sprang, desto längre ned i dyn sjönk han. När dyn nådde Tomas till midjan slutade han sprattla. Tomas sår fylldes med dy och han kände den geggiga materian rinna in i buken och beblanda sig med sårvätska och tarmboning. Trots sin prekära sits kände Tomas ett lugn, en frid i sin ryggrad. Han var inte längre rädd för mörkret som nu bredde ut sig runt om honom. Han var inte orolig för att tystnaden skulle mala sönder hans hjärna och förvandla honom till en besprutad grönsak. Tomas släppte allt och blundade samtidigt som det pipande ljudet kom tillbaka. När dyn nådde upp till näsan kände Tomas ingen panik, för han hade kommit tillfreds med tanken att han snart skulle bli ett med moder jord. Sekunderna mellan pipen blev allt fler. Någon minut efter att Tomas ansikte varit under kvicksanden såg han återigen ljusstrimman, denna gången ovanför sig. I ljusstrimman svävade Vinden ned, leende och självsäker. Vinden sjönk rakt in i Tomas som omedelbart kände Vindens närvaro. Tomas lyfte från marken som en helium ballong och kände för första gången under på sin mörka resa håret fladdra. Uppe i luften ljusnade omgivningen och ett jordaliknande landskap öppnade sig. Fåglarna sicksackade runt Tomas huvud och i en buske några meter bort stt en brun ekorre och gnagde på dess fruktiga stam.
Tomas kände en hand på sin axel. Omtumlad och trött vände han sig om och möttes av en liten kvinna med mörk hy.
- Välkommen hem, Tomas. Jag har väntat på dig. Jag är glad att du valde rätt.
- Jag valde vänster av en anledning. Vem är du?
- Jag vet, Tomas. Det är därför jag är glad att du valde vänster.
- Vem är du?
- Jag är allt. Jag finns i allt där mittemellan. Jag var vinden som hjälpte dig fram i mörkret, jag var ditt samvete som försökte hindra dig från att skära upp den stackars mannen. Ibland lyckas jag, ibland inte.
Tomas tittade storögt på den lilla kvinnan. Det var inte så han hade föreställt sig den allsmäktige Härskaren. Han sträckte fram sin blodiga han mot kvinnan som tog den i sin.
- Känner du?
Tomas kropp genomsyrades av ett nydanande, en känsla av extrem, omedelbar glädje och känslomässighet. Han slöt sina ögon och framför sig spelades en film upp så verklig att det lika gärna hade kunnat vara en riktig film.
- Vi måste dra ut det gamla för att du ska få plats. Gårdagen är inte välkommen här, speciellt inte när den är så motbjudande som hos dig. Du ska titta noga på allt du gort i ditt liv som du inte borde gjort. Du har redan gjort rätt val. Nu behöver du bara ta bort slagget som tynger din själ för att du ska bli fri från mörkrets demoner.
Tomas tittade samtidigt som tårarna flöt nedför hans frostbitna kinder. Ångern lös i ögonen och det såg Vinden. Vinden smög dig fram till Tomas och torkade tårarna från Tomas kind. Tårarna absorberade och Tomas såg ett bekant ansikte reflekteras i Vinden. Vintern var över.
Incoming search terms:
- en kort berättelse om vinden
- lätt kort novell om döden