Morgonen andades bergsluft trots att vi ännu inte nått någon högre elevation. Blott förväntningarna av Västra Ghatsbergens dimhöjda grönska fick näsborrarna att vidga sig. Indiska discoklassiker som ”24 hours thinking of you” och ”Rock you body rock your body rock your body” med en blandning av engelska och hindi ekade genom högtalarna när Shameel tog oss igenom rödbeklädda byar fyllda med Che Guevaras ansikte och den sovjetiska flaggan.
Lien och hammaren svajar stolt i den Keraliska landsbygden. Karlsson noterade just en man på motorcykel vars halva ansikte var förkolnat. Framför oss strävar ”Guds egen skolbuss”, som man stolt tryckt på bussens sida, efter att hitta en lucka i vimlet. Enligt vår indiske vän Shitsoj (med reservation för stavningen) är 30 % av den keraliska befolkningen kristen. Det kan jämföras med 40 % Hindu – inte så stor skillnad. Då jag i skrivande stund inte har tillgång till medel för att säkerställa dessa uppgifter som trovärdiga får vi låta frågan vara öppen.
Man börjar stilla acceptera det organiserade kaos som råder på vägarna. Det är ögonkontakt som gäller när man möter en tuk-tuk – små subtila signaler avgör om du ska passera fordonet på vänster eller höger sida. Varför krångla till det? Så långt ifrån det systematiserade Sverige som man kan komma. Tutan används flitigt. Så fort man kör om i en kurva eller någon stackars indier har hamnat lite för långt ut i vägen lägger man sig på tutan och gasar ännu mer. Jag antar det är vad som krävs i ett samhälle som förlitar sig på den mänskliga faktorn i trafiken – det man ser och hör avgör trafikantens handling, inte vägskyltar och högerregeln.