Om resan uppför berget var lugn och skön så var resan nedför motsatsen. Det märktes ganska tydligt att vår chaufför Shameel ville hem och han gjorde ingen hemlighet av att han var beredd att satsa både kött och blod för att tjäna några minuter. Gång på gång slank vi emellan motorcyklar och lastbilar, men värst var det nog när vi höll på att krocka med en buss.
Både Shameel och bussen stannade mitt i vägen och en häftig ordväxling utbröt. Sådant händer aldrig här, man är liksom van vid att klara sig med små marginaler. Men den här gången var det tamejfan inga marginaler alls. Vi lurade döden med en hårsmån. Till och med den alltid så behärskade Shameel såg skärrad ut.
Innan dess hade vi fått stå på en smal bro och vänta i en kvart. En buss och en lastbil möttes mitt på bron och en idiot hade kunnat se att de inte skulle kunna passera varandra ens med våld. Så chaufförerna spelade en hjärnornas kamp ihop om att motståndaren skulle ge sig och backa. Det slutade med att polisen fick tvinga busschauffören att backa tillbaks längs med hela bron. Tur för oss, för vi satt i kön bakom lastbilen.
Igår försökte vi kultivera oss en smula och lära oss vår indiske väns namn. Det var lättare sagt än gjort. Jag antar att han tyckte att våra namn var lika svåra som vi tyckte att hans var svårt.
- What is your name?
- Kim
- Kim?
- Kim, yep! What is your name?
Det blev lite galet där. Jag trodde att han hette Kimyep och han trodde att jag hette Kimyep. Jag förstod ganska snart att han inte hette så, men Sjitou tror fortfarande att jag heter Kimyep. När han kom med vår mat idag skrek han: ”Hi Kimyep!”.