Efter en strandpromenad stötte vi på hotellpersonalen som stod och lattjade med en plastboll på stranden. Som representant för den europeiska fotbollskulturen kände jag mig tvingad att bjuda upp grabbhalvorna till match för att se om det fanns någon förädlingsbar talang att sälja vidare till Östers talangscouter. Sagt och gjort, indierna ställde upp med starkaste möjliga lag med kocken som toppforward. Plötsligt dök det upp ännu en spelare – en spanjor.
Även om mannen gråstinna hår lugnade mig en smula kände jag ändå en viss oro. Spanjorer är inte at leka med. Efter en hård match kunde vi ändå inkassera en uddamålsseger efter att jag tillfört den råstyrka som tidigare verkat saknats. Indierna är ganska små och ramlade som käglor när jag plöjde fram som en rysk missil genom den svalnande sanden. Spanjoren då? För några år sedan, kanske. Nu hade åldern tagit ut sin rätt.
Spanjoren var från Baskien, närmare bestämt den bergs- och vattenomringade stadenSantander. Vi spenderade en bra stund med att tala om hur dålig MarkusRosenbergär och varförSantanderligger (låg?) näst sist i ligan. Jag tänkte fråga honom om han var med i ETA, det kunde ha blivit en spännande diskussion.
När vi kom upp på rummet hade elen pajat. Beckskumt är bara ett målande ord innan man sett det indiska nattmörkret. Vi fick ett annat rum och dagen därpå hade ljuset som tidigare lyst med sin frånvaro (haha) återkommit.
Överallt ser man den kommunistiska symbolen, lien och hammaren. Den finns målad på staket och byggnader runt om Kerala. Vadan detta? Delstaten har varit i både portugisiska, holländska och engelska händer, men ingen av dessa kolonisatörer anammade vad jag vet Marx ideologi. Men jag har väl läst på för dåligt. Det blir bakläxa.